Min MFF-historia
Hallå
Det händer ju onekligen inte ofta att jag skriver här. Men nu måste jag skriva av mig lite grann. Detta inlägget kommer troligtvis inte bli så logiskt men antagligen mycket långt. Så är du inte MFFare kan du nästan sluta läsa nu. För MFF är vad det handlar om just nu. Det är vad allt handlar om. Vad mitt liv kretsar runt. Det är sjukt att ett fotbollslag kan påverka en så här mycket. Men det gör det. Varje minut tänker jag på MFF. I min mage finns typ en miljon fjärilar. Jag är ju visserligen kär i min älskling men dessa fjärilarna är nya. Annorlunda. De stångar mig i magen hela tiden och messar MALMÖ FF MALMÖ FF MALMÖ FF. Detta är en konstig känsla.
Jag har varit MFFare sen mitten av säsongen 2003. De flesta skulle väl anta att jag var medgångssupporter på den tiden. Som började gå på fotboll när det gick bra för Malmö. Men nu ska jag berätta lite kort om hur det verkligen var. Min familj har aldrig gillat sport. Mamma kollar på friidrott ibland men thats it typ. Så jag såg inte ens en enda match av VM 94. Och så mycket som jag älskar fotboll nu gör det ont ibland. Att känna vad man har missat.
Den första matchen jag någonsin såg, ens på TV, var under VM 2002. Då blev jag förtjust. Men steget att gå och se MFF var fortfarande en bit bort. Många killar i min klass pratade ofta om MFF och jag blev nyfiken. Men jag ville inte känna mig som ett bihang och börja gå på fotboll helt plötsligt. Jag vet, nu låter det hur löjligt som helst. Men så kändes det då.
Så när jag hade slutat nian bestämde jag mig. Nu ska jag gå på match. Några kompisar var på och vi tyckte att MFF-HIF låter som en kul match. Kompisarna sa att det nog blir fräckt. Jag hade ju ingen aning. Och jag hade absolut ingen koll. Så vi går dit 18.50. Matchen börjar 19.00. Det är hemmaderby mot HIF 2003. Det går bra för MFF nu. Många följer dem. Vi kom naturligtvis inte in. Det var helt fullsatt och MFF vann matchen med 5-0. Detta tycker jag visar hur lite jag visste om fotboll då. Men jag kan ju säga att det grämer mig något så fruktansvärt att jag missade denna fantastiska match. Detta kunde blivit mitt allra första minne av MFF.
Istället blev min första match aningen svalare. Den 21 juli 2003 tar MFF emot Elfsborg. Matchen slutar 0-0. Men en MFFare är född. Sen den matchen har jag missat en enda hemmamatch. Om man räknar bort när jag har varit på semester. Själv planerar man ju resan efter matcherna men alla är inte lika villiga till det. Jag missade BP hemma 2007. Sören var tränare och laget var i botten och mådde allmänt dåligt. Jag tjatade på alla jag kände att de skulle gå med men ingen ville. Så jag valde att stanna hemma jag med.
Man har ju upplevt en del under dessa åren. Men det största är ju ändå upplösningen 2004. När vi skulle möta Göteborg i nästsista omgången åkte jag på min första bortaresa EVER. Döskumt jag vet. Men kände inte riktigt till allt runt bortaresor och så och det hade aldrig blivit av helt enkelt. Men nu bar det iväg. Denna resa kommer jag aldrig att glömma. Det var en helt sinnesjuk upplevelse.
Sen kom ju även sista matchen 2004. Magisk. Finns inte mycket mer att säga. Då var jag en nybliven MFFare. Kände inte speciellt många på läktaren. Var bara 16 år gammal och hade inget falsklegg. Trots att det var ett minne för livet med den hypen som det var runt MFF då som trots allt inte finns idag. Ett hemmasnitt på 21000 säger det mesta. Trots detta känner jag att om vi hade lyckats ta SM-guld i år hade det betytt så mycket mer, för mig personligen i allafall. Förstår att alla som väntat i 16 år kanske hade andra känslor.
Efter guldet 2004 :D
I år fyller vår älskade förening hundra år! Jag vet inte om det finns något annat allsvenskt lag om vunnit SM-guld på sitt jubileumsår. Oavsett hade det varit häftigt. Skillnaden för mig mot 2004 är att nu är jag delaktig på ett helt annat sett. Nu känner jag andra MFFare. Över en tredjedel av mina vänner på Facebook är MFF-relaterade.
Vi började året med lite träningsmatcher. Man stod där troget i kylan och tittade på skitfotboll och intalade sig att försäsongen oftast inte är en idikation på hur året ska gå. För en gångs skull visade sig detta stämma. Sen kom 100 årsdagen. Vi tog emot Elfsborg i en träningsmatch på Gamla IP. Det vet vi ju alla att det inte blev något att skriva in i historieböckerna haha. Sen hade MFF arrangerat en tältfest som var väldigt trevlig. Spootlajtz spelade glad musik och alla dansade.
Sen var det dags för supportrarnas egna firande med en hejdundrande fest på Spice. Kjell och Rose-Marie var hedersgäster. Det jag minns av festen är att jag hade väldigt kul haha. Dagen efter var det träningsmatch mot Bröndby i Köpenhamn och den måste jag tyvärr erkänna att jag missade. Mådde inte tipptopp om vi säger så.
Sen fixade MFF en stor galamiddag för hundraåringen. Det var finklädsel som gällde med kostym och allt. Det kostade mycket att gå men jag och pojkvännen bestämde oss för att gå dit ändå. Och det var värt det. Flera gånger om.Vi fick en trerätters middag i Restaurang 1910. Där var liveband och dans. Minglande spelare. Det berättades om MFFs historia. En helt underbar kväll helt enkelt.
Så här fina var vi :)
En av träningsmatcherna innan säsongen började var Nordsjälland borta. Jag, Josse och Sally bestämde oss för att åka dit. Det kunde väl vara lite småtrevligt tänkte vi. Så vi köpte fika och gjorde varm choklad och sen bar det av. Det blev kanske inte lika mysigt som vi hade hoppats. Vi satt vid kanten av planen i en snödriva och såg MFF förlora med 6-0 om jag inte minns fel. Men det var en upplevelese det med.
Sen började strax säsongen. GAIS borta i premiären var väl inte världens bästa match kanske men man var så himla glad att allsvenskan var igång igen så man var ganska glad ändå. Jag hade gärna berättat om personliga minnen från alla matcher men de flyter ihopa lite hehe. Det är nämligen så att i år har jag sett alla allsvenska matcher både borta och himma. Det var jag och mina underbara vän Alexandra som bestämde att vi skulle se till att åka överallt. Och det har vi gjort. Gefle borta var en upplevelse hehe. 27 timmars bortaresa i en buss där Supras, Rex, Support och delar av Larsson ligan åkte tillsammans. Tror inte jag behöver säga så mycket mer. Tyvärr missade Alle sista bortmatchen mot BP och det var himla synd.
Någonstans där mellan alla matcher var där ännu en 100 årsfest på Spice (arrangerad av Per som visst också fyllde år just den helgen haha). Ännu en gång var det sjukt kul och festligt!
Jag och Alle
Det sämsta under denna säsong har varit alla dumma uppehåll och framförallt de ännu dummare resultaten efter uppehållen. Framförallt AIK borta tyckte jag var hemskt. Vi hade en tågresa upp som var riktigt ball. Matchen var så himla efterlängtad. Jag hade sån MFF-abstinens när jag åkte upp så jag skulle kunna spytt. Istället satt jag 6 timmar hem på tåget och surade.
Men vi har ju haft sinnessjukt många vinstmatcher och resor också som man minns. Göteborg borta var än en gång magisk. Vi körde över de jäkla tomtarna så det skrek om det :) Häcken borta nu på slutspurten var också helt underbart. Hela resan var överball. På tåget på vägen hem ballade alla ur och vi hade krig. Ett underbart MFF-krig.
Nu har jag skrivit ett mycket långt inlägg. Och ändå har jag inte lyckats beskriva mina känslor som jag har just nu. Nervositeten är så påtaglig så jag vet inte var jag ska bli av. När jag läser inlägg och artiklar på internet om MFF börjar jag nästan böla och jag får gåshud över hela kroppen. Jag mår illa samtidigt som jag har ett småleende på läpparna. Jag tänker att vi ska ju kunna ta det här. Men tänk om...
När jag läste om den patetiska insamlingen som HIF startat trodde jag först det var ett skämt. Men sen insåg jag att de är så töntiga. Det står ingenstans i deras artikel ens ett ord om vad som händer om de inte vinner sin match. De verkar bara förutsätta att det gör det.
Jag vill inte hoppas av räddsla för att bli besviken. Men man kan ju inte låta bli. Vi har det ju i våra händer. Gör vi ett mål måste HIF göra över tio. Det ska väl ändå inte vara omöjligt?
Jag hoppas att jag kan få lite sömn fram till söndag. Men det är inte så troligt. Allt jag kan göra nu är att tro, hoppas och önska att MFF ska vinna sitt 16:e guld på söndag. Det andra för mig. Ett guld som skulle betyda så mycket att det inte går att beskriva. Det känns faktiskt som att det är vår tur nu...
MFF mitt hjärta bankar hårt för dig. Så ge nu allt. Kämpa på!
Det händer ju onekligen inte ofta att jag skriver här. Men nu måste jag skriva av mig lite grann. Detta inlägget kommer troligtvis inte bli så logiskt men antagligen mycket långt. Så är du inte MFFare kan du nästan sluta läsa nu. För MFF är vad det handlar om just nu. Det är vad allt handlar om. Vad mitt liv kretsar runt. Det är sjukt att ett fotbollslag kan påverka en så här mycket. Men det gör det. Varje minut tänker jag på MFF. I min mage finns typ en miljon fjärilar. Jag är ju visserligen kär i min älskling men dessa fjärilarna är nya. Annorlunda. De stångar mig i magen hela tiden och messar MALMÖ FF MALMÖ FF MALMÖ FF. Detta är en konstig känsla.
Jag har varit MFFare sen mitten av säsongen 2003. De flesta skulle väl anta att jag var medgångssupporter på den tiden. Som började gå på fotboll när det gick bra för Malmö. Men nu ska jag berätta lite kort om hur det verkligen var. Min familj har aldrig gillat sport. Mamma kollar på friidrott ibland men thats it typ. Så jag såg inte ens en enda match av VM 94. Och så mycket som jag älskar fotboll nu gör det ont ibland. Att känna vad man har missat.
Den första matchen jag någonsin såg, ens på TV, var under VM 2002. Då blev jag förtjust. Men steget att gå och se MFF var fortfarande en bit bort. Många killar i min klass pratade ofta om MFF och jag blev nyfiken. Men jag ville inte känna mig som ett bihang och börja gå på fotboll helt plötsligt. Jag vet, nu låter det hur löjligt som helst. Men så kändes det då.
Så när jag hade slutat nian bestämde jag mig. Nu ska jag gå på match. Några kompisar var på och vi tyckte att MFF-HIF låter som en kul match. Kompisarna sa att det nog blir fräckt. Jag hade ju ingen aning. Och jag hade absolut ingen koll. Så vi går dit 18.50. Matchen börjar 19.00. Det är hemmaderby mot HIF 2003. Det går bra för MFF nu. Många följer dem. Vi kom naturligtvis inte in. Det var helt fullsatt och MFF vann matchen med 5-0. Detta tycker jag visar hur lite jag visste om fotboll då. Men jag kan ju säga att det grämer mig något så fruktansvärt att jag missade denna fantastiska match. Detta kunde blivit mitt allra första minne av MFF.
Istället blev min första match aningen svalare. Den 21 juli 2003 tar MFF emot Elfsborg. Matchen slutar 0-0. Men en MFFare är född. Sen den matchen har jag missat en enda hemmamatch. Om man räknar bort när jag har varit på semester. Själv planerar man ju resan efter matcherna men alla är inte lika villiga till det. Jag missade BP hemma 2007. Sören var tränare och laget var i botten och mådde allmänt dåligt. Jag tjatade på alla jag kände att de skulle gå med men ingen ville. Så jag valde att stanna hemma jag med.
Man har ju upplevt en del under dessa åren. Men det största är ju ändå upplösningen 2004. När vi skulle möta Göteborg i nästsista omgången åkte jag på min första bortaresa EVER. Döskumt jag vet. Men kände inte riktigt till allt runt bortaresor och så och det hade aldrig blivit av helt enkelt. Men nu bar det iväg. Denna resa kommer jag aldrig att glömma. Det var en helt sinnesjuk upplevelse.
Sen kom ju även sista matchen 2004. Magisk. Finns inte mycket mer att säga. Då var jag en nybliven MFFare. Kände inte speciellt många på läktaren. Var bara 16 år gammal och hade inget falsklegg. Trots att det var ett minne för livet med den hypen som det var runt MFF då som trots allt inte finns idag. Ett hemmasnitt på 21000 säger det mesta. Trots detta känner jag att om vi hade lyckats ta SM-guld i år hade det betytt så mycket mer, för mig personligen i allafall. Förstår att alla som väntat i 16 år kanske hade andra känslor.
Efter guldet 2004 :D
I år fyller vår älskade förening hundra år! Jag vet inte om det finns något annat allsvenskt lag om vunnit SM-guld på sitt jubileumsår. Oavsett hade det varit häftigt. Skillnaden för mig mot 2004 är att nu är jag delaktig på ett helt annat sett. Nu känner jag andra MFFare. Över en tredjedel av mina vänner på Facebook är MFF-relaterade.
Vi började året med lite träningsmatcher. Man stod där troget i kylan och tittade på skitfotboll och intalade sig att försäsongen oftast inte är en idikation på hur året ska gå. För en gångs skull visade sig detta stämma. Sen kom 100 årsdagen. Vi tog emot Elfsborg i en träningsmatch på Gamla IP. Det vet vi ju alla att det inte blev något att skriva in i historieböckerna haha. Sen hade MFF arrangerat en tältfest som var väldigt trevlig. Spootlajtz spelade glad musik och alla dansade.
Sen var det dags för supportrarnas egna firande med en hejdundrande fest på Spice. Kjell och Rose-Marie var hedersgäster. Det jag minns av festen är att jag hade väldigt kul haha. Dagen efter var det träningsmatch mot Bröndby i Köpenhamn och den måste jag tyvärr erkänna att jag missade. Mådde inte tipptopp om vi säger så.
Sen fixade MFF en stor galamiddag för hundraåringen. Det var finklädsel som gällde med kostym och allt. Det kostade mycket att gå men jag och pojkvännen bestämde oss för att gå dit ändå. Och det var värt det. Flera gånger om.Vi fick en trerätters middag i Restaurang 1910. Där var liveband och dans. Minglande spelare. Det berättades om MFFs historia. En helt underbar kväll helt enkelt.
Så här fina var vi :)
En av träningsmatcherna innan säsongen började var Nordsjälland borta. Jag, Josse och Sally bestämde oss för att åka dit. Det kunde väl vara lite småtrevligt tänkte vi. Så vi köpte fika och gjorde varm choklad och sen bar det av. Det blev kanske inte lika mysigt som vi hade hoppats. Vi satt vid kanten av planen i en snödriva och såg MFF förlora med 6-0 om jag inte minns fel. Men det var en upplevelese det med.
Sen började strax säsongen. GAIS borta i premiären var väl inte världens bästa match kanske men man var så himla glad att allsvenskan var igång igen så man var ganska glad ändå. Jag hade gärna berättat om personliga minnen från alla matcher men de flyter ihopa lite hehe. Det är nämligen så att i år har jag sett alla allsvenska matcher både borta och himma. Det var jag och mina underbara vän Alexandra som bestämde att vi skulle se till att åka överallt. Och det har vi gjort. Gefle borta var en upplevelse hehe. 27 timmars bortaresa i en buss där Supras, Rex, Support och delar av Larsson ligan åkte tillsammans. Tror inte jag behöver säga så mycket mer. Tyvärr missade Alle sista bortmatchen mot BP och det var himla synd.
Någonstans där mellan alla matcher var där ännu en 100 årsfest på Spice (arrangerad av Per som visst också fyllde år just den helgen haha). Ännu en gång var det sjukt kul och festligt!
Jag och Alle
Det sämsta under denna säsong har varit alla dumma uppehåll och framförallt de ännu dummare resultaten efter uppehållen. Framförallt AIK borta tyckte jag var hemskt. Vi hade en tågresa upp som var riktigt ball. Matchen var så himla efterlängtad. Jag hade sån MFF-abstinens när jag åkte upp så jag skulle kunna spytt. Istället satt jag 6 timmar hem på tåget och surade.
Men vi har ju haft sinnessjukt många vinstmatcher och resor också som man minns. Göteborg borta var än en gång magisk. Vi körde över de jäkla tomtarna så det skrek om det :) Häcken borta nu på slutspurten var också helt underbart. Hela resan var överball. På tåget på vägen hem ballade alla ur och vi hade krig. Ett underbart MFF-krig.
Nu har jag skrivit ett mycket långt inlägg. Och ändå har jag inte lyckats beskriva mina känslor som jag har just nu. Nervositeten är så påtaglig så jag vet inte var jag ska bli av. När jag läser inlägg och artiklar på internet om MFF börjar jag nästan böla och jag får gåshud över hela kroppen. Jag mår illa samtidigt som jag har ett småleende på läpparna. Jag tänker att vi ska ju kunna ta det här. Men tänk om...
När jag läste om den patetiska insamlingen som HIF startat trodde jag först det var ett skämt. Men sen insåg jag att de är så töntiga. Det står ingenstans i deras artikel ens ett ord om vad som händer om de inte vinner sin match. De verkar bara förutsätta att det gör det.
Jag vill inte hoppas av räddsla för att bli besviken. Men man kan ju inte låta bli. Vi har det ju i våra händer. Gör vi ett mål måste HIF göra över tio. Det ska väl ändå inte vara omöjligt?
Jag hoppas att jag kan få lite sömn fram till söndag. Men det är inte så troligt. Allt jag kan göra nu är att tro, hoppas och önska att MFF ska vinna sitt 16:e guld på söndag. Det andra för mig. Ett guld som skulle betyda så mycket att det inte går att beskriva. Det känns faktiskt som att det är vår tur nu...
MFF mitt hjärta bankar hårt för dig. Så ge nu allt. Kämpa på!
Kommentarer
Trackback
